Den allra smidigaste typen av hund

Jag frågade min kollega om vi fick åka med honom, eftersom vi skulle till samma ställe. Det var inga problem.

- Ja just det ja, min hund ska med med. Är det okej? kom jag på.

Det blev lite tyst. Åh nej, han kanske inte gillar hundar! Eller så kanske hans bil är sprillans skinande ny, utan bagageutrymme och med blänkande vit skinnklädsel! Det är vid sådana tystnader man önskade man kunde säga:

- Alltså han tar typ ingen plats, jag kan ha honom i min väska. Och så har han ingen päls och flämtar aldrig.

Jag funderade lite…

- Han hårar och dreglar, sa jag till slut ärligt uppgivet.

Kanske trodde han att jag skämtade, vilket jag då rakt inte gjorde, han skrattade nämligen till och sa att det skulle nog gå bra.

Ibland bara måste man…

Igår kunde jag inte hålla mig.

Med fickorna fullproppade med Frolic, med visselpipan runt halsen och med dummies (små tygklumpar som fågelhundar av någon anledning verkar tro är fåglar) i händerna, tog jag med Morris ut i det höga gräset.

Morris blev ombedd att sitta och stanna medans jag gick några meter ifrån honom med dummiesarna. Han skulle inte springa långt, bara träna på att leta upp dummiserna som jag gömt väl i gräset, samtidigt som jag skulle vissla ”närsökssignalen” i pipan medan han nosade runt.

Med öron stora som paraboler tittade han störtkoncentrerad på medans jag gömde dummiesarna. Han brydde sig inte ens om att hälsa på den lilla westien som glatt travade förbi precis bakom honom.

Jag kom tillbaka och satte mig på huk bredvid Morris som intensivt stirrade mot det höga gräset. Jag satte handen bredvid hans ansikte och sa kort och lågt: ”ut!”.

Jesus.

Maken till språng har sällan skådats. Jag som tänkt att gömmer jag dummiesarna nära så kommer han ju inte springa (han får inte springa, eftersom han opererades i somras), då är det ju bara för honom att lugnt trava fram och börja söka. Well. Så tänkte visst inte en jaktgolden som inte fått springa på två månader. Han så att säga, passade på.

Efter de första tre megasprången började han ett mycket ineffektivt sökarbete som innebar att han sprang runt i full galopp några varv. Sedan började han äntligen använda den lilla nosen och fångade upp någon vittring av dummiesen i gräset.

Det var en väldigt lycklig hund som i full fart återvände med dummien mellan tänderna. En så lycklig hund att jag var tvungen att göra om samma sak några gånger till. Trots att jag inte borde.

Ibland bara måste man prioritera lycka.

Lycka

Och ännu mer lycka

Hyfsat pilimarisk :-)

Belåtenhet

Kvalitet

Vad som kännetecknar en drömkollega.

- Annika, jag tog med den här boxen till dig. Jag tänkte att du kanske ville låna?

Oh my. Hej då Hollywoodofruar, ensamma mammor och gravida sextonåriningar och allt vad vi ni heter, nu blir det galna män för hela slanten.

Och Olle, angående aladdinasken, är man inte hemma får man skylla sig själv.

Lättillfredsställda

Nyopererade Morris i sin bolero

Det är några saker som har hänt sedan min bloggpaus påbörjades. Den helt klart tråkigaste var när vi fick beskedet att Lillkillen hade osteochondros i båda frambogarna. Det innebär att brosket i leden är paj och behöver opereras bort.

Morris opererades för åtta veckor sedan. Sedan dess har han inte fått springa, leka, hoppa eller göra något som en ung Goldengrabb gillar att göra. Vi har fått gå korta koppelpromenader i skritt, bära i trappor, stretcha, massera med mera. Och så har vi fått säga nej.

- Nej Morris, inte hoppa. Nej, lugna ner dig. Stilla. Nej, inte dra. Nej, inte plaska i vattnet, bara gå. Nej nej nej.

All överskottsenergi har Morris försökt få ur sig genom att skälla, hoppa på folk och dra sönder kopplet han varit uppbunden i. Harmoniskt.

Då har vi stängt in honom i stället.

Schyst.

Hur som helst, i förra veckan var Olle på återbesök hos veterinär och sjukgymnast med honom. Veterinären berättade att allt hade läkt jättebra och vi fick beröm för att vi skött gymnastiken så bra. Dessvärre sa hon att det är många veckor kvar av rehaben, vilket känns väldigt tungt. Efter att Olle och jag svurit länge och väl åt det frågade jag om det var allt, eller om hon sagt nåt mer.

- Nej det var allt. Eller, hon sa att han var snygg också.

- Va? Snygg? Sa hon det? sken jag upp.

- Ja, åh vilken snygg kille sa hon!

- Är det sant?! Berätta mer! Sa hon nåt mer?

- Ja, att han borde heta Snygging istället för Morris!

Och så var vi med ens glada igen.

Varför jag har världens bästa man

Världens bästa man ringde. Precis innan vi skulle lägga på bad han mig lyssna noga. Jag skulle bara få höra det han hade att säga en gång. Sen skulle han säga puss och lägga på. Hrm.

- Eh, okej.

- Hej din lilla fjant. Ta en titt under bordets kant. Puss.

Klick.

Titt under bordets kant? Varför då? Förväntningen växte i mig. Vad hade han nu hittat på?! Det började pirra lite i magen och ett leende lekte på mina läppar.

Inget under soffbordet.

Inget under matbordet.

Men?! Vi har ju inga fler bord. Jag började om, tittade lite noggrannare. Då såg jag plötsligt den lilla fasttejpade lappen. Leendet var nu stort. Jag rev bort lappen och läste.

”Så du hittat hit. Titta där det luktar…”

Luktar? Vaddå luktar? Vad har vi som luktar? Spring spring och tass tass från Morris som sprang efter. Tomt på parfymhyllan. Spring spring tass tass, tomt i blomkrukorna. Spring spring tass tass shampohyllan kanske? Men vad f**n?! Tillbaka till lappen, jahhaaaaa! I got it. Hittat hit – luktar… skit! så klart.

Där, bakom toaletten satt nästa lapp.

”Ytterligare ett spår. Titta där skorna står.”

Skohyllan? Tom. Skogarderoben? Jaaa, där! En liten bit papper som stack upp bakom kanten.

Nu du närmar dig resans mål. Leta i en behållare med många hål.

Hrm… Durkslaget? Silen? Kalsongkorgen? Vantkorgen? Ahaaa, bestickstället!

Men, hur många lappar skulle det bli egentligen? Skulle det aldrig bli någon skatt? Jag vek upp den lilla lappen som låg nedtryckt bland knivar och skedar.

Nu blir du kanske snart sur? Ta en titt bland japansk litteratur!

Och där. Intryckt mellan japanska konst- och skolböcker stod den. Den allra finaste. Min present.

För några veckor sedan var vi och såg Djungelboken på stadsteatern. Den var så bra! Och det var då Olle snappade upp att jag inte läst boken. Faktum är att det var en annan bok som gjorde att han för nästan exakt fyra år sedan blev kär i mig. Och den fick jag också i present några månader senare. Men det är en annan historia. Den spar vi.

När jag ringde och kvittrade och tackade för boken, för skattjakten, för att han tänkt till och ansträngt sig så för mig och för att han är underbar lät han så där glad som man bara kan bli när man gjort någon man älskar lycklig. Han sa att jag borde läsa boken, att den är så bra och att den har så fina bilder. Och så sa han att han trodde det skulle göra mig gott att få en riktig klurig skattjakt.

- Som med Morris du vet. Vi gömmer hans godis som aktivering och sen bli han trött och sover gott. Det var så jag tänkte, att du kunde också behöva lite aktivering för att bli lite trött.

Och det är därför jag har världens bästa man.

…och sen fick han diska också…

Lisa berättade om en mamma som vid upprepade tillfällen svor åt sin 6-åriga son i matbutiken.

Jag: Men vad hemskt!

Lisa: Ja, det lät verkligen vidrigt.

Jag: Jag som inte ens klarar av när Olle kallar Morris för Lopphög!

Lisa: Men Annika (lite med samma tonläge som Olle använder när han suckande ser hur lingonsylten kokar över). Jag lovar att när Olle säger så så säger han det ungefär så här: (gullig röst) Hej på dig lilla Lopphög! Ååååh, vad fin du är lilla Lopphög.

Jag: Mmm. Jo… Men ändå! Det är ju inte snällt att kalla nån för Lopphög ju!

Väl hemma berättade jag hela incidenten för Olle. Han fnissade och sa att äntligen har mina vänner börjat förstå hur tufft han har det här hemma med mig.

Jag muttrade till svar att det nog är dags att hänga ut honom lite på bloggen igen…

En kväll i Göteborg

Efter att naglarna skimrade i silver och blått, håren var plattade och lockade, ögon, kinder och läppar målade och klackarna iklivna begav vi oss igår kväll ut i Göteborgsvimlet.

Efter en lång middag med syrliga melon- och citrondrinkar, mezetallrikar, oxfiléer, kycklingar, skaldjur och vitt vin lämnade vi vår perfekta turkiska restaurang för de väntande flashiga nattklubbarna.

Det skulle dansas!

Det gjordes det inte…

- Klockan är ju så lite, ska vi börja på den här halvsunkiga puben istället? Så går vi och shakar lite senare?

Några öl och ytterligare några timmars pladder senare gäspade vi alla stort och gick raskt förbi den dunkande nattklubben mot bussen hemåt. Kanske kan vi skylla på att vi har så mycket att snacka om, att vi inte hinner dansa. Antagligen är det väl så enkelt att det är åldern som är anledningen…

På väg hem fantiserade Lisa och Angelica fnittrande om Larre, den gamla avdankade Hells angelsmedlemen från Haninge (- är Haninge trashigt? frågade Angelica. – Har aldrig varit där, men det är det säkert, svarade jag. – Bra!) som skulle bli skickad för att kräva mig på den garderobsavgift jag så ohederligt smitit ifrån. Det visste både Angelica och Lisa, att garderobsföretag är skumpatrask. Själv gick jag och hade ångest över hur jag så omoraliskt struntat i att betala Uffe (gardrobiären blev tilldelad namnet Uffe och bostadsområdet Angered), trots att jag lovat.

Imorse frågade jag Olle om Larre hade kommit för att inhämta skulden än. Då sa han nej, men att han låter honom ta Morris i så fall!

Så nu har jag ännu mer ångest. Angelica och Lisa däremot, de har ännu roligare åt min skam.

Förutom betalningsincidenten var kvällen perfekt. Det är väl därför man har bästa vänner? För att få perfekta kvällar ibland?

Charlies angels, från vänster, Cameron, Drew, Lucy. Rollerna tilldelade enkom beroende på hårfärg.